DAG39

och dagarna flyter mest på och jag med dem. Det har inte hänt så mycket med mig som jag nog trodde att det skulle. Jag vet inte vad jag förväntade mig, men jag antar att alla smällar togs under utbytesåret och att allt jag borde göra nu är att gilla läget.
Men jag bara glider. Jag lär mig ingenting nytt och jag pratar inte så mycket franska som jag skulle vilja.
I oktober börjar universitetskurserna och jag är lite bitter över att inte vara anmäld. Men å andra sidan, är jag redan studiemotiverad borde inte motivationen ha släppt till våren.
In the meantime är ett jobb vad jag skulle behöva. Och en motor. Eller någon som drar igång den, för jag har uppenbarligen problem med att starta själv. Det är sjukligt tidskrävande att göra inget vettigt. STOPP!
Jag är som en rädd liten hare som skuttar tio steg bakåt så fort jag hör något obekant obekvämt obestämt.
"Jag måste alltså gå till Sorbonne och höra mig för om studier? själv?hjälp.
"Jag måste höra mig för i Richelieu hos monsieur ????. hjälp.
"Jag måste ha en vadå? Dossier? vad.är.en.dossier? Och hur sa jag kunna ha en om jag aldrig ens hört ordet?hjälp.
Hjälp mig själv. Jag vet ju att jag kan. ibland.
Varför kan jag inte bara skriva den där CVn till exempel, istället för att sväva omkring och tro att det löser sig. som att någon annan skulle skriva den åt mig. Som att andra inte stöter på problem, småsmåsmå som i mitt fall.
För fransmän är ett sabbatsår något exotiskt och vad jag förstått knappt möjligt.
Jag hatar att säga att jag är aupair när folk frågar: "tu fais quoi dans la vie?" (vilket oftast är det första folk frågar) Det låter så stort och viktigt, vad gör jag i mitt liv egentligen? Och jag hatar att jag hatar det eftersom det är mitt eget val och eftersom jag trivs med det.
Men blicken man får avslöjar oftast ett förakt som får mig att känna mig underlägsen. Men säkert ligger det mest hos mig.
Aliénor, en av de få jag fortfarande har kontakt med från st Malo, berättade att hon nu är inne på sitt tredje år på universitet i Rennes där hon läser konsthistoria. Och hon är född 89. ångest.
Men ångest på olika sätt. Ångest över att hon snart har en utbildning och jag ingen alls. Ångest över att jag inte kan sluta jämföra. Ångest för hennes skull för att hon faktiskt inte får tid att stanna upp, se sig om, reflektera. Och att det faktiskt ser ut så för de flesta som börjar plugga. Deras liv känns så inrutade jämfört med våra(svenska).
Jag blir ledsen när jag tänker på hur länge lilla Hanna är på dagis, 8-17 varje dag, och att det antagligen varit så sedan hon var nästintill nyfödd. Det är ännu sorgligare att tänka på att det kommer att vara så fram tills hon går ut gymnasiet, och om hon ska plugga så tar det inte slut där. hallå, fritiden, var är du? och när kommer du? kommer du?
However, jag kan inte låta bli att tänka på "brave new world" av Huxley om någon läst den. Det är en dystopi där hela samhället är indelat i klasser och ingen får tänka själv och ingen ifrågasätter något. För att det ska fungera får de en drog, soma.
Det är kanske lite att ta i, men det finns likheter. marijuana är iallafall sjukt vanligt bland unga i Frankrike och redan på dagis händer det att de får sina teckningar betygsatta med glad/likgiltig/sur gubbe.
Det här blev ju ett deppigt inlägg. Det är nog för att det regnar idag. Hoppas det inte regnar mer på ett tag.