Storstadspulsen försvann i samma sekund som bd Haussmann blev rue st denis. Var jag naiv när jag på allvar inte trodde att det existerade ett mini-st Paul i Paris? deuxmillehuit?
Människorna här ser slitna, verkligen worn out, ut. Framför varenda skabbiga dörr hänger ännu skabbigare kvinnor iklädda de skabbigaste kläderna.
Med ögonen i tryggt förvar bakom brillorna glor jag. Lyckliga horor, påstod någon att det finns? Ingen ler, och om de gör det så hänger inte ögonen med. Och hur kan man förresten vara lycklig när allt runtom skriker ångest, desperation, eskapism?
Där hororna inte trängs finns det lite plats över för blinkande neonskyltar med texter som table dance, erotic ciné, sexshop osvosv. En och annan thairestaurang, aptiten var är du?
Vi går snabbt, gatan känns oändlig. Thank god att klockan är ett på dagen.
En äldre man, turiststuket, kollar skamset runt sig innan han entrar sexshopen.
En annan vevar ner bilrutan för att fråga två tjejer i 15årsåldern om de kan utföra några tjänster. De verkar, liksom oss, omedvetna om gatans rykte. Tjejerna skriker uppjagat efter honom och är förbannade, mannen bara fortsätter lugnt att cruisa gatan ner för att återuppta jakten.
Ett tredje slisk går emot oss i ett försök att ta kontakt, bonjour, vous venez d'ou?
Sorgligt, minst sagt. och för jävlajävla vidrigt.
Och så går vi över ett övergångsställe och ett litet torg. Trendiga människor på uteserveringar som shitchattar och petar lite i sina sallader. Som om inget hänt, som om inget händer.
De kanske också råkade gå dit någon gång, för att efter den smått otäcka upplevelsen medvetet undvika att gå där, på horgatan.
Sorry Paris, skryt på om eiffeltorn, triumfbågar och boulevarder. Men Moulin Rouge och lyckliga horor? naeh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar