DAG39

och dagarna flyter mest på och jag med dem. Det har inte hänt så mycket med mig som jag nog trodde att det skulle. Jag vet inte vad jag förväntade mig, men jag antar att alla smällar togs under utbytesåret och att allt jag borde göra nu är att gilla läget.
Men jag bara glider. Jag lär mig ingenting nytt och jag pratar inte så mycket franska som jag skulle vilja.
I oktober börjar universitetskurserna och jag är lite bitter över att inte vara anmäld. Men å andra sidan, är jag redan studiemotiverad borde inte motivationen ha släppt till våren.
In the meantime är ett jobb vad jag skulle behöva. Och en motor. Eller någon som drar igång den, för jag har uppenbarligen problem med att starta själv. Det är sjukligt tidskrävande att göra inget vettigt. STOPP!
Jag är som en rädd liten hare som skuttar tio steg bakåt så fort jag hör något obekant obekvämt obestämt.
"Jag måste alltså gå till Sorbonne och höra mig för om studier? själv?hjälp.
"Jag måste höra mig för i Richelieu hos monsieur ????. hjälp.
"Jag måste ha en vadå? Dossier? vad.är.en.dossier? Och hur sa jag kunna ha en om jag aldrig ens hört ordet?hjälp.
Hjälp mig själv. Jag vet ju att jag kan. ibland.
Varför kan jag inte bara skriva den där CVn till exempel, istället för att sväva omkring och tro att det löser sig. som att någon annan skulle skriva den åt mig. Som att andra inte stöter på problem, småsmåsmå som i mitt fall.
För fransmän är ett sabbatsår något exotiskt och vad jag förstått knappt möjligt.
Jag hatar att säga att jag är aupair när folk frågar: "tu fais quoi dans la vie?" (vilket oftast är det första folk frågar) Det låter så stort och viktigt, vad gör jag i mitt liv egentligen? Och jag hatar att jag hatar det eftersom det är mitt eget val och eftersom jag trivs med det.
Men blicken man får avslöjar oftast ett förakt som får mig att känna mig underlägsen. Men säkert ligger det mest hos mig.
Aliénor, en av de få jag fortfarande har kontakt med från st Malo, berättade att hon nu är inne på sitt tredje år på universitet i Rennes där hon läser konsthistoria. Och hon är född 89. ångest.
Men ångest på olika sätt. Ångest över att hon snart har en utbildning och jag ingen alls. Ångest över att jag inte kan sluta jämföra. Ångest för hennes skull för att hon faktiskt inte får tid att stanna upp, se sig om, reflektera. Och att det faktiskt ser ut så för de flesta som börjar plugga. Deras liv känns så inrutade jämfört med våra(svenska).
Jag blir ledsen när jag tänker på hur länge lilla Hanna är på dagis, 8-17 varje dag, och att det antagligen varit så sedan hon var nästintill nyfödd. Det är ännu sorgligare att tänka på att det kommer att vara så fram tills hon går ut gymnasiet, och om hon ska plugga så tar det inte slut där. hallå, fritiden, var är du? och när kommer du? kommer du?
However, jag kan inte låta bli att tänka på "brave new world" av Huxley om någon läst den. Det är en dystopi där hela samhället är indelat i klasser och ingen får tänka själv och ingen ifrågasätter något. För att det ska fungera får de en drog, soma.
Det är kanske lite att ta i, men det finns likheter. marijuana är iallafall sjukt vanligt bland unga i Frankrike och redan på dagis händer det att de får sina teckningar betygsatta med glad/likgiltig/sur gubbe.
Det här blev ju ett deppigt inlägg. Det är nog för att det regnar idag. Hoppas det inte regnar mer på ett tag.

Don't be a stranger

halihalå

min närmsta granne är ben från ohio. vi stötte på varann på väg till toan, som faktiskt är det enda här i världen som vi delar. Tillsammans med byggarna som verkligen inte vet hur man rengör efter sig. Och en skum sydafrikanska och ett franskt/nya zeelänskt par, men det vet jag bara efter att ha pratat med denne Ben. Han är en sympatisk prick som pluggar lit.vet och filosofi på ett typ hemligt universitet med lärare från några av de bästa universiteten i världen. Det handlar om the american university, tydligen bara några gator härifrån. Jag frågade hur det kommer sig att ingen känner till dess existens, men han fattade inte det heller riktigt. Tydligen är det inte alls svårt att komma in, men desto svårare att stanna. Och till slut klämde han ur sig att det kostade en del också. en sådär 20 000€/termin. jippijaay.
Han var hemskt nyfiken på att se hur jag bodde, jag visade och han kunde muntert konstatera att hans rum var större och att jag inte hade någon dusch till skillnad från honom. Efter att ha gått husesyn även hos honom kom jag fram till att jag nog kunde leva utan den där duschen och de 5 extra kvadratmetrarna. Samtliga kvadratmetrar utgjordes av mögel, heltäckningsmattor och ingrodd cigarettstank. Duschen: en fastskruvad slang från handfatet, en plastbalja och ett duschdraperi som var fastspänt under ett takfönster. Under min 5minutersvistelse föll duschdraperiet ner mest hela tiden, men cred för ben från ohio's uppfinningsrikedom.
Något jag kan skriva till på min lyxlista är rödamattan-trappan med tillhörande hiss. De övriga på 6/7e våningen måste ta tjänstehjonstrappan, en träspiraltrappa med minst tusen trappsteg. hahaha.
Idag har jag och Iris varit på förhandsvisning av något så säreget som en surikatfilm. Vi fick följa den sydafrikanske surikaten Kolo och hans familj under ett år. De blev jagade av lejon, örnar och ormar och Kolos bror strök med någonstans mitt i filmen, men Kolo själv han klarade sig helskinnad filmen igenom.
Vi metro:ade hemåt för hannahämtning och bullbak följt av köttbullar med makaroner. första gången de små liven skrapat rent talrikarna.

KNUUS MAND!

chutte

bonjourbonjooour!

Imorse vaknade jag av att det kändes som om en hel armé kroater bröt sig in i min lya. På ett sätt var det bra för jag blev helvaken direkt och klädde på mig i rekordfart,men det var för att upptäcka att det faktiskt stod tre byggare som snackade något balkanspråk utanför min dörr. De upplyste mig om att de en månad framöver (minst!) kommer renovera grannlägenheten. oh no.
Vanligtvis hade jag tänkt: ah, nice med lite grannar, de växer ju inte på träd på min våning direkt. Men jag har börjat älska att det alltid är tyst här och att jag själv kan föra hur mycket oljud jag vill. those days are gone.
De börjar banka på andra sidan väggen imorgon. Och så såg de sådär hånfullt nöjda ut över vetskapen om att jag inte kommer kunna sova längre än till 7 på aslänge. Eller ja, så kändes det iallafall. Hurtiga högljudda byggarbetare står inte direkt överst på önskelistan. Kunde de inte reoverat den över sommaren när det inte bor någon här?
Dessutom berättade en annan au pair, Karin, som bor precis som jag fast med grannar, att det är sjukt lyhört. Och hennes grannar har sex heela tiden.
Well, jag gjorde en extra fin frunch idag som tröst, med massa färsk frukt och egengjord müsli, tja, som bilden avslöjar.
Om ni anser att det är lite knapert på bildfronten så kan jag hänvisa er till Hannahs blogg: www.metrobloggen.se/yoosushi
Min kamera har i princip lagt av, eller den är sjukt kinkig, fungerar bara i vissa ljus. buhu.
Paris bara stiger i min aktning. Mest tack vare vädret tror jag. Det har bara regnat en dag sedan jag kom hit vad jag kan minnas. Om man bortser från första helgen när moder var här och det regnade konstant. Oftast är det jätteblå himmel och perfekt "taenpromenadidetfinahöstvädret"-väder. Och det brukar jag faktiskt göra. Vad som är mindre charmigt är alla tjyvar och banditer man stöter på om man går längs med la seine. För någon dag sedan gick jag hemifrån till quartier latin och på den nätta promenaden försökte de råna mig tre gånger. Nu låter det sjukt allvarligt, men det är mest bara skrattretande för alla kör exakt samma trick: de lägger en ring lite gömd under ett löv, ser lite upptagna ut, sedan böjer de sig ned och tar upp ringen och tittar frågande på en, "är det din ring?". Är man en dum hjälpsam turist stannar man och börjar konversera och de stoppar flinkt ner handen i väskan och sedan byebye. Palla bli rånad, min ekonomi är ocharmig som den är. Men jag ska verkligen skriva en cv och söka lite jobb, nu kommer jag ju ändå inte kunna sova länge om de ska hålla på och banka och greja brevid. Andrea ska kopiera sin cv så att jag kan ha den som mall.
Och helgen kan sammanfattas med mycket party och lite sömn. I fredags stack alltså jag, Hannah och Bets till den där klubben som vintagekillen drog med oss på, efter lite vin och mojitos här. Djoon hette stället och det var lite skumt folk, men ok ändå. Klubben låg dock i 13e, helt off, så det blev en taxifärd tvärs genom paris när vi drog hem.
På lördagen var det technoparaden! untssuntssuntss. Kändes sjukt att dansa runt till electro i solsken på Paris gator tillsammans med samtliga parisbor, men det var kul och efter någon timme påbörjade jag Hannah och Carro förberedelserna inför lördagskvällen. Vi startade hos Carro, som bor sjukt fint, med mat och vin och sedan vidare på diverse förfester för att slutligen hamna på chacha. Vi stack dit med två killar som Carro känner sedan innan och de i sin tur verkar känna alla så vi hamnade på övervåningen bland vipfolket och någon svart känd sångerska som jag inte minns namnet på. Det var symphatique även om mina ben kände mer för att dansa.
Och så igår tog vi oss i kragen och gick upp i hyffsat god tid för att åka till Aligre och marknaden the one. Kan vara min favoritplats av alla i Paris änsålänge. Le Parc des Buttes Chaumont ligger också rätt bra till, därfifrån kan man se hela Paris och så finns det ett jätteexotiskt vattenfall mitt i parken. Nu ska jag ta mig till Gambetta,

ciaooo

kompis det går bra nu,

Även om inga pengar rullar in. men det är en annan femma. hihaho.
Som sagt, hösten har kommit till Paris. Fingereksem och förkylning hakade på som en random bonus. Det tackar vi för!
Men solen skiner hursomhelst och som varje onsdag lekte jag och Iris hela dagen. Vi picknickade i Parc Monceau med pankisar och varm choklad, tillsammans med pojkdockan Rickard.
Iris hittade ett roligt träd som hon hängde i tills vi var tvungna att gå till Svenska Kyrkan och lektimmen med Jimmy= en timmes kaffe/sydsvenskan-break för mig.
Jag föredrar centre culturel suedois 100000 gånger framför SK, som mest bara är opersonligt och grått och inte mysigt alls. Men det är ett bra ställe att knyta svenska kontakter eller leta lägenhet om man känner för det.
CCS, som ligger i Marais, är däremot helmysigt och de bakar massa goda svenska saker och har gott kaffe. Andrea berättade att hon var med och startade caféet på CCS (det är ett museum också) för en massa år sedan, men då var det bara öppet på helgerna. Nu drar de tydligen in snormycket pengar.
På hemvägen från Gambetta (Palms kvarter) kilade jag in på vintageaffären inunder som jag gör i snitt 1000 gånger om dagen. Det var chillkillen som jobbade och nu har jag deff en bättre line med vintagecrewet än ambajada españolafjollorna.
Nu vet jag till exempel att chillguy har pluggat i Dubai, jobbat på fripies-star (2nd hand i Marais) och att han, när han inte befinner sig 6 våningar under mig, filmar och fotar.
Han har även besökt sthlm, i vilken stad han knöt kontakter som av en händelse befinner sig i Paris om två dagar. Svennebesöket till ära anordnas en fest, som tydligen är halvprivat/offentlig (vad nu det innebär), och jag är numera maybe attending med stark lutning åt attending. woho!
Jag tror det kan bli fedt. Jag ska kila inom på fredag för further information och för att pröjsa mina skära ylleshorts som inte kan låta fulare att beskriva, men de är faktiskt schnügga. Av någon skum anledning tänker jag på min fransklärare från högstadiet när jag ser dem, Hannah du vet hon som spelar golf? Glömt namnet, men vet inte om det är bra eller dåligt att hon är min första och enda association. ugh.
Imorgon ska jag åka till Carrefour, vilket är ett halvdagsprojekt, för att sedan sluka melon tills jag storknar. En grönsakshandlare i Aligre kastade i princip på mig tre såna där orangea söta meloner. Jag sa att jag ville ha en, han sa att jag fick tre för samma pris. så vad gör man.

zoooooubi!

I said brrrrr

Merdeväder, angest över alla kalla manader som är pa g.
Sitter pa rue de la chine i Palmläggan med franskt tangentbord, maste koncentrera mig pa att trycka rätt bokstäver..ork.
Har precis käkat kinamat med Hannah, den luktade konstigt men smakade godt. Nästa gang ska vi se till att komma i tid till sushisessionen, den var slut när vi kom.
Just nu är det mindre action än önskat, men helgen verkar bli en fin sadan med technoparade och andra pahitt!
jag har förresten bokat svenneresa nu, kommer hem den 17 december och aker tillbaka den 12 januari pa papas b-day.
Jag räknar stenhart med julkula den 20dec, AIGHT!?vore ultracooool.
Nu har jag läst ut med kallt blod av T. Capote, det var mycket fin läsning, tack lil`bro. Jobbigt bara att jag läste ut den pa hitvägen med metron, nu maste jag komma pa nagon sysselsättning till hemfärden. Hatar hur alla glor pa en i metron, boken är verkligen bästa protection mot att freaky peeps stirrar sönder en alternativt tigger pengar.
Nu ska jag kila iväg och hämta irre och hanna och förhoppningsvis inte dra pa mig nagra köldskador.
smell ya,
mojz

PARTYPOPE!

Påven Benne var på min gata igår. Vilken stjärna den mannen är alltså. 

Jag lyckades till slut simma igenom högen av snutar, kamerablixtar och läskigt exalterade katoliker ner till metron. 

Fredagsäventyret kunde börja! Jag och en flarra skumpa begav oss till 10e där Hannah befann sig i pumpsparisiennens lägga. Hon(pp), våningen och hennes katt pussy(!) är helt amazing. Anledningen till att Hannah bor hos pumpskvinnan har vi inte lyckats lista ut än, men vi gillar det! Att hon har sagt att jag får slagga där när jag vill gillar vi också (ingen ångest över att ta sig hem själv+dusch!). Och utnyttjade det senast inatt. 

Alltså, vi började med skumpa och snack hos H för att fortsätta tipsy mot la bastille, där vi mötte upp lite trevligt partyfolk som Hannah kände sen innan. Målet var Pigalle och ett ställe som hette Moun tror jag. Tydligen är det Le Baron, en klubb på min gata, som flyttat dit över sommaren och flyttar tillbaka hit om typ någon vecka. oh yes. för det var godt. 

Älska att de blandade drinkarna i garderoben och att ac:n bestod av två fläktar, clas ohlsson-variant. Och att frenchies typ känner sig skyldiga att alltid betala taxin, de får skylla sig själva att de tror på riktigt att det är manligt. whatevs. 

En av killarna som vi hängde med, spelade i något band som tydligen var rätt känt här, drog historien om hur Marianne Faithfull blev sångerska(typ nån känd sjungande snubbe hade träffat henne på en bar och sagt till henne att det syntes att hon kunde sjunga och tagit med henne till inspelningsstudion) och han trodde det var samma sak med mig. ha.ha.ha. Smickrad men lättad över att han inte hade någon studio. som att jag hade följt med annars. eh...eller? 

Igår var hursomhelst en god kväll, jag hade iochförsig inte bangat miss Kittin på social, men word on the street var att kön tog 2,5 h och att det knappt gick att andas med gasmask därinne.

Idag har varit en fededag.  

Först kilade vi till mitt favvofik, Malongo, i Quartier Latin och sedan vidare mot Marais och lite häng. 

Med hål i magen letade vi upp Chartier, ett ställe Niclas moder hade rekommenderat Hannah att gå till. Det visade sig att det låg på samma gata som social club. göttegatan. 

Chartier är sjukaste stället som funnits över 100 år och jag råkade tyvär beställa fiskpudding ,ehe, men det gick ner. Och vinet var grejt och vi beställde in såna svampar i någon dressing som man får på det tapasstället vid plaza catalunya fast ännu bättre. m-m-mmm.

I övrigt snyter jag svart snor, tillbringar minst 1 h dagligen under jord och har konstant fotsulsont. Jag välkomnar dig, big city life. 

Jag har även trängt undan alla studietankar för att möjligtvis plocka fram dem till våren. Egentligen skulle jag läsa internationella relationer på la Sorbonne, in my sweetest dreamzzzz. Stack dit igår för att slussas runt mellan olika rum till buttra fransmän som inte ville förstå min situation och snackade om att jag måste ha en "dossier", dvs betygen översatta till franska och en fransk cv och bevis på att jag behärskar det franska språket. Eller jag skulle haft det färdigt i mars. good luck chuck att jag hade det. 

Men jag överväger att börja spinna lite på en fransk cv. Vore bra om jag ska jobba. Och det är det resterande alternativet om jag inte vill dö slackerdöden.  

Lycka hade varit att bli ännu mer bundis med folket i vintagebutiken i mitt hus för att kunna sneaka till mig ett litet trabajo. För tillfället är vi tjenisar, ungefär som ambassadvakterna, snart är vi kanske på bisousstadiet. yeah right, de är assvåra..

Och Palmfam. fortsätter att vara underbara, framförallt Andrea som typ är ännu mer insatt än jag i vad jag ska sysselsätta mig med när jag inte passar kidsen. Men absolut inte på ett jobbigt sätt. Hon sa att de behövde en praktikant på Chanel, jag sa att jag inte var svår, men sen kom hon på att det framförallt var på onsdagar= min enda heldag med Iris=omöjlig kombination. merde alors. Men mest tycker hon att jag ska chilla och gilla läget. Fair enough.

Jag har ju trots allt ett litet belopp kvar efter min karriär inom fiskindustrin. 

Jag önskar att jag hade förmågan att bli bakis så att jag kunde rättfärdiga mitt beslut att stanna hemma ikväll, även om jag inte har något direkt val eftersom hannah har en casting imorgon, bettan är hos sig i bry-sur-marne och jag inte har någon mer pålitlig partykontakt här. 

Men herregud, jag kan ju gå ut vilken dag i veckan som helst när allt kommer omkring*peptalk*, och jag är kanske ändå lite bakis, och Ben&Jerry är inte världens sämsta sällskap. Och jag måste ändå vara fit för mysigaste marknaden i Aligre imorgon förmiddag! 

Knus på alla vackra, 

HAIII ><))))):>

Halleleeeluja!

Holaaa,

Nu är Hannah anländ och solen har börjat skina. Eftersom flickan ifråga varken hade mobil eller annat kommunikationsmedel var det ett stort under att vi hittade varandra. Eller ja hon fick låna en annan modells mobil men den hade hon inte med sig när vi väl var på jakt efter varann. Men så ser man långt borta på Sebastopol något guppande blont som ser ut att släpa minst två lik efter sig (världens största väska) och det kan inte vara någon annan. Så efter att ha kramats ihjäl ett slag fortsatte färden hem till mig. Och kul är att hissen fortfarande är sönder, men vi gömde fedeväskan under trappan och problemet var ur världen. 

Vi satte oss på en bar på min gata och drack svindyrt japanskt te (sånt i tygpåsar) och pratade igenom våra liv och var allmänt nöjda och belåtna över att vara här. båda två. tillsammans. typ. 

I morse kutade vi ner för att haffa en taxi mot Marais och agenturen till Hannah, jag håller alla tummar för att det går bra. Men det gör det nog. 

Så nu är jag själv igen men ska snart ut och göra stan, wihoo.

Och så lite rolig information:

26, Avenue Marceau

75008 Paris

nr: 0033681797262

Laterzzz

NU KOMMER HANNAH!

Och då vill man ju vara fin. Så dagen till ära har jag sytt en kjol/sytt om en klänning. Sådär ser den ut--->

 Och så ett stycke av mitt rum, närmare bestämt sovhörnan. 

Och nej jag odlar inget, det är en avokadoplanta. 

Igår var  jag och b på La Perle, en bar i Marais som alla känner till.överskattad. Jag har än så länge inte hittat något favorithak men spanar för fullt.

 Skojakten blev ett fiasko, to be continued en annan dag. kanske.

 Hittade dock en massa annat fint och behövligt på H&M, kalasbyxor och annat kul. Och hittade tre AAbutiker inom loppet av två kvarter! Andrea jag ser möjligheter här..

Jag hängde med bettan hem igår för att spana in hur hon bor och utnyttja duschmöjligheten. jag har ju ingen dusch i mitt hem, det enda big-no-no:et. 

Men herregud vad hennes väg hem inte är rolig, typ en smal bro med skumma typer på. jag vill inte att hon ska gå där ensam när det var läskigt när vi var två. usccch.

Nu är jag bara allmänt pirrigt excited över att Hannah landat i Parisland och att vi kommer befinna oss här båda två och jag snart ska kuta bort till t-bågen och krama ihjäl henne av lycka, WOAAAHHH!!  

Men! Roligheterna tar inte slut där, hör och häpna, syster solskenshuvud kommer i oktober och lyser upp tillvaron alldeles extra, och jag kan nog bara beskriva denna händelse på samma vis som sannshine själv:

 WOHOOOOO!!!

schizolife

Chères amis,

 Allt är bara för godt. 

 Iris och Hanna är de charmigaste ungarna någonsin, hela familjen Palm är kanon. 

 Igår var Ludovic på IKEA och köpte saker till mitt crib: gardiner, hylla, krokar och en äggkopp:) Portvakterskan i deras hus är f.d haute couture-sömmerska och ska gå loss på mina blivande gardiner. Känns som att det blir en barnmatch. 

 PVn alltså, heter Marie, pratar oavbrutet och vet det mesta om de flesta i huset. Postutdelning ingår i hennes sysslor och jag är övertygad om att hon läser vykorten. Det hade jag också gjort. 

 Hon är hursomhelst bra att ha, typ när Iris blir kissnödig på 4e våningen(famPalm bor på 6e, endast trappor) och får för sig att hon bara kan gå neråt utan att kissa på sig. Då rusar vi ner till bottenplan till Marie som gärna lånar ut sitt dass. tackochlov. Och sen upp för alla trappor igen.

Ja, trappor. Hissen på Marceau storstrejkar så nu har jag två 6evåningstrappor att bestiga dagligen. Plus alla metrotrappor. rumpmuskulatur here I come!

 Hos Palms är alla grannar hyvens, och kontrasten till de som bor här. 

 Häromdagen var det ett par på 2ème som höll på att flytta in igen efter sommaren och hade parkerat samtliga LV-väskor i trappuppgången, vilket innebar en viss passeringssvårighet.  Utan att ursäkta sig eller ens hälsa fortsatte de hiva väskor. Jag var glad och presenterade mig som den nya på 6ème. Mannen lyfter inte blicken, fortsätter lassa in väskor i lägenheten medan kvinnan vänder sig om, granskar mig, uppifrån-ner, nerifrån-upp, rynkar pannan och klämer ur sig ett: ok, pas de problèmes...  Som om jag var helt jävla dum i huvudet. 

someone just made my day. 

  Igår gjorde jag dock en alldeles underbart otippad upptäckt. Alla i huset är inte nonchalanta trångsynta bourgeoises. Undantag dels Ludovics folks, men ännu bättre *trumvirvel*: Jag bor ovanpå grymmaste 2nd handaffären!! Anledningen till att jag helt missat den tills nu är dels det fula skyltfönstret plus namnet "just looking", får dåliga vibbar av franska affärer med engelska namn. 

 Jag köpte mig en prickig klänning, en schackrutig kjol och en liten jeansjacka för sammanlagt 38€. kap! Jag fick rabatt eftersom jag nämnde att jag bodde ovanpå och killen tyckte det var rätt med grannrabatt. Vi var överens. 

 Efter några timmar på rue de la chine (Palms gata) väntade vitt vin och en taggad bettan på kvarterskrogen, början på en kväll som slutade 7 i morse. 

 Stupidos så messade vi managern för sent , han hade redan lämnat listan, men vi slapp köa ändå tack vare två killar som tog samma metro och som visade vägen till social club. 

Alltså detta ställe. Paris klubbelit i en källare. Musiken, soulwax och Justice. Och svetten, Tänk er Jeriko gånger 10000. Vi bildade ett svettregnmoln, lagom behagligt.

 Men det var grejt, eller jag ser potentialen om man fått mer än 1 mm2 golvyta att röra sig på. 

Att utforska snarast!

Nu står sömn överst på listan, imorgon ska jag jaga ett par nya skor att bo i, mina svarta mockasiner har gett upp. rip.

Och PEACE även till er!

Rue Saint-Denis

 Gå förbi Le Printemps och andra butiker i NK-anda längs med Bd Haussmann, ta sedan några steg i riktning mot Marais och du har hittat rätt. eller fel. 

   Storstadspulsen försvann i samma sekund som bd Haussmann blev rue st denis. Var jag naiv när jag på allvar inte trodde att det existerade ett mini-st Paul i Paris? deuxmillehuit?

  Människorna här ser slitna, verkligen worn out, ut. Framför varenda skabbiga dörr hänger ännu skabbigare kvinnor iklädda de skabbigaste kläderna. 

  Med ögonen i tryggt förvar bakom brillorna glor jag. Lyckliga horor, påstod någon att det finns? Ingen ler,  och om de gör det så hänger inte ögonen med. Och hur kan man förresten vara lycklig när allt runtom skriker ångest, desperation, eskapism? 

 Där hororna inte trängs finns det lite plats över för blinkande neonskyltar med texter som table dance, erotic ciné, sexshop osvosv. En och annan thairestaurang, aptiten var är du?

Vi går snabbt, gatan känns oändlig. Thank god att klockan är ett på dagen.

En äldre man, turiststuket, kollar skamset runt sig innan han entrar sexshopen. 

En annan vevar ner bilrutan för att fråga två tjejer i 15årsåldern om de kan utföra några tjänster. De verkar, liksom oss, omedvetna om gatans rykte. Tjejerna skriker uppjagat efter honom och är förbannade, mannen bara fortsätter lugnt att cruisa gatan ner för att återuppta jakten.  

 Ett tredje slisk går emot oss i ett försök att ta kontakt, bonjour, vous venez d'ou?

Sorgligt, minst sagt. och för jävlajävla vidrigt.

Och så går vi över ett övergångsställe och ett litet torg. Trendiga människor på uteserveringar som shitchattar och petar lite i sina sallader. Som om inget hänt, som om inget händer.

 De kanske också råkade gå dit någon gång, för att efter den smått otäcka upplevelsen medvetet undvika att gå där, på horgatan. 

  Sorry Paris, skryt på om eiffeltorn, triumfbågar och boulevarder. Men Moulin Rouge och lyckliga horor? naeh. 

IRIS LA FLEUR